SPF Seniorerna Pärlan inleder höstens serie av berättarträffar Norrbyskär – idealsamhället ute i havet
Tidigt i våras hade seniorerna gjort en dagstur till Norrbyskär, som tidigare refererats om, och då väcktes intresset av att få veta mera om ortens historia. För SPF är det roligt att få förena nöje med nya erfarenheter och ny kunskap.
Höstens serie av berättarträffar hos SPF Seniorerna Pärlan inleddes av Ingrid Ählberg, Barkarby, som berättade om Norrbyskärs ”uppgång och fall”. Hon har bott många år av sitt vuxna liv i det samhället och har stor kunskap, som hon på ett mycket fint sätt delade med sig av. Levande berättade hon om hur livet kunde te sig i ett sågverkssamhälle från tidigt 1900-tal. Det idylliska som fick kontrastfärg av klasskillnaderna. Man fick höra om hätska släktstrider i familjen Kempe. I jämförelse med hur det var för arbetare i andra dåtida samhällen hade man det bättre i Norrbyskär. På ett entusiastiskt och insiktsfullt sätt berättade hon om Frans Kempe och hans dröm om att få skapa ett alldeles eget drömsamhälle samtidigt som han ville skaffa avverkningsrätter för sågtimmer.
Kempe samlade djupa kunskaper i många ämnen, knöt många kontakter med rätta kompetenser och pengar hade han ju och så kunde hans dröm bli verklighet för bara ett fåtal miljoner kronor.
Norrbyskär är ett av många samhällen som växte fram i Sverige utifrån de nya behov som den framväxande industrin hade på råvaror och energi. Nästan alltid var samhällena mycket moderna med senaste teknologin, inte alltid var det lika ekonomiskt gynnsamt för arbetarna som Norrbyskär.
Mot slutet av 1800-talet lät Kempe under några år bygga upp allt som behövdes för den nya sågverksindustrin, men också för de människor som skulle arbeta och bo där. Han hade visioner om hyresfria bostäder, elektricitet, undervisning, hälsovård, tandvård, religionsutövning, handel och kommers som han genomförde. Tillskott av potatis, mjölk, tillgång till virke, högre löner bland mycket annat gjorde det lättare att handplocka arbetssamma och nyktra arbetare från Mo och Domsjö. Löner, arbetstider, semesterdagar – allt var bättre där. De hade tillgång till tvättstuga och badhus. Men arbetarna gjordes också beroende av företaget. På sin fritid kunde människorna gå kurser tex i svenska och matematik med byns skollärare. De fick hämta virke för att bygga egna båtar, om de ville. Man fick utöva sin religion efter eget val. Men de fick inte ansluta sig till någon fackförening! I stället erbjöd företaget bättre pensions – och sjukförmåner.
Verksamheten lades ner 1952 och numera drivs det av en stiftelse, som satsar på turism. Inga bofasta finns där mer. Men minnena från en annan tid står kvar.
Berättarträffen avslutades med kaffe och kaka.